Har laddat hem senaste versionen av Adobe CS6, jag älskar att det är mörkt i Illustrator, Photoshop och Bridge, känns verkligen klart bättre för ögonen att jobba i mjukvarorna. Photoshop LightRoom har jag sen scratch och däri har jag jobbat med bilder och det är ett mörkt gränssnitt, bra att Adobe tagit det till Photoshop och Illustrator. I början kändes det ovant men jag vande mig snabbt, antar det beror på vanan från LightRoom. Lite ommöblering i verktygen noterade jag, jag fick leta efter ett visst verktyg som inte var där jag var van att det låg. Lite sånt jag kan störa mig på när jag inte hittar till en början, sånt som tar lite extra tid av mig. Äsch, jag hittar dem ganska snart.

Min Honda är så gott som såld, handpenningen kom in på mitt konto så nu är köpet låst. Bra att bli av med grejer man inte använder så ofta längre. BSA:n är jag i valet och kvalet över. Den är snygg och i superskick. Jag hade problem med laddningen så jag bytte laddningsrelä till ett elektroniskt så jag skulle slippa problem med det men då slutar den ladda helt. Vi har kortslutit magneten och haft oss men icke, startar gör den men det är bra om laddningen fungerar… Funderar på om det är det nya laddrelät som är problemet, vi ska testa och byta tillbaka till den gamla från 1944 och prova kortsluta. Funkar det sen så är det nya laddrelät som bråkar. Annars är det bara att lämna in generatorn för omlindning. Så är det med gamla magneter, de behöver lindas om ibland. Kortslutning gör man när det blir så att säga fel spänning i magneten. Man kan häva det genom kortslutning så laddningen försvinner och då funkar det som det ska igen. Det är lite pyssel och knåp med gamla hojar och dess teknik men enkel i jämförelse med dagens teknik med elektronikboxar etc som kräver en dator och mjukvara dito.

Dottern fick som sagt en ny iPhone 4s av mig i födelsedagspresent när hon fyllde 13 och blev tonåring. Efter två veckor ville hon lämna tillbaka den och få en Samsung Galaxy II istället. Ja jag är inte gjord av pengar vilket hon nyligen börjar tro så jag sa att då tar jag hand om barnbidraget tre månader framöver samt att hon får betala den nya mobilen själv. Hon hade +1800 kr i egna pengar som jag fick och så sköt jag till resten så hon fick den andra mobilen. Barnbidraget blir som en avbetalning för de pengar jag sköt till. Vilket innebär att hon får börja arbeta ihop sina pengar och spara, ett av sätten är att få alla slantar från pantburkarna så igår for vi och pantade. Det blev en liten summa som räcker för de skor hon hade sett i en butik men känner jag henne rätt så vill hon nog spara dem och se sina pengar växa. Städar hon sitt rum, rastar hundarna och tvättar sina kläder själv blir det lite pengar förstås.

Anledningen till varför jag gör så här är för att jag inte tänker stå och stjälpa henne genom att alltid finnas där och ”hjälpa” henne. Jag kommer inte alltid finnas till hands, nån gång måste hon ta sitt ansvar. Bl a får hon börja ta ansvar för att gå upp på morgonen och komma i tid till skolan. Tidigare väckte jag henne i tid men jag kommer inte alltid finnas där för henne och jag kan inte åka hem till henne när hon flyttat hemifrån. Så visst har jag varit en hönsmamma i den vägen. Hon har också börjat vilja samla lakan, husgeråd etc till sitt hem, hon är inne i tankarna på det och det kommer en och annan mening om det. Det är bra att hon börjar förbereda sig och jag tycker det är bra att jag är tuff mot henne nu så hon blir självständig med att hon får ta sitt ansvar samt att då iPhonen återlämnades så kostar det att få en annan.

Min pappa var tuff mot mig och jag tyckte då att han var gräslig och elak men i dag tycker jag att han var bra och att det var bra att han var tuff mot mig. Han fanns som ett moraliskt stöd men jag kunde inte köra med honom. Det är pappa jag har som förebild just nu, ofta tänker jag ”Vad skulle pappa ha sagt och hur skulle han agera?”. =)

Bara tvättad, före polering:

Vaxad:

Sen for vi hem och ikväll ska vi grilla.

Doris är en svart & silver dvärgschnauzer-tik som kom hem till oss som 2-åring. Bångstyrig och envis så hon var dum. Rymde och var fullständigt förvirrad, stackar’n visste inte om hon var hund eller människa för, någon direkt fostran hade hon inte fått utan hade fått göra som det föll henne in. Hon tog sig mer och mer friheter, blev folkilsken och nöp gärna den hand som födde henne. Då fick hon komma hem till oss, tjock som en övergödd gris för den delen. Hon matvägrade och då la hennes dåvarande ägare på falukorv för att hon skulle äta sin mat. Falukorv är det minst lämpliga i matväg att ge en hund. Faktiskt så var hon så pass tjock att huvudet såg förkrymt ut i proportion till kroppen. Och någon kondition hade hunden inte heller, efter en kort promenad i sakta mak ner mot ängen hängde tungan som en röd slips och hunden flåsade som en tok.

Hon var ganska krävande och ingen tycktes förstå henne. Hon var frustrerad till bristningsgränsen vilket fick till en uppenbarelse som en bångstyrig hund som vägrade fostras. Enda gångerna hon var lugn var när hon låg i min famn om kvällarna, annars var Hin håle själv övrig tid.

Jag försökte allt mellan himmel och jord för att hitta nåt sätt alls som verkade fungera på Doris, ingen fostran och idéer  hjälpte så jag fick en avsky för hunden. Planerade t o m att återlämna hunden till uppfödaren för omplacering. Jag hade insett slaget och förloraren var jag, jag hade gett upp till slut. Men nånstans strålade en strimma ljus av hopp en dag, det tog ca 1,5 år innan vi fann varann, hunden och jag. Jag har haft Dobermann vilken tar upp till 3 år innan de blir hund av men Doris var snäppet värre i lynnet. Jag har aldrig kämpat så hårt med en hund för att fostra den som med Doris, då var min Dobermann rena barnleken i jämförelse.

Det som slog mig en dag, ljuset av hopp var tanken: hon behöver tänka och få göra saker. Med andra ord; en understimulerad hund, det är därför som hon var så vild. För att hon var uttråkad och hade inget att göra eller ägna sin tankeverksamhet på. I dag är hon hur go och glad som helst. Jag har fostrat henne att vänta vid matskålen och på de magiska orden ”Var så god”. Så länge jag inte säger dem och visar med tecken sitter hon och väntar på min signal och med fullständig ögonkontakt. Och rymmer gör hon inte längre, hon slutade med det när jag insåg vad hon behöver – stimulans hel enkelt.

» Läs min berättelse här